Aftermath

Jag implementerar inte den ultimata slutsatsen av år av genomtänkande utan jag kompromissar och skruvar ner förväntningarna.

Det kommer nog aldrig kännas som det kändes, och det var nog bara jag oavsett som övervärderade. Det kan inte vara nyttigt i längden eller ens alls, med det fulländade känslomässiga ruset. Infernaliskt svårt att acceptera men den enda förnuftiga inställningen är att man bör i största möjliga grad radera vetskapen till vad man inte längre har, uppskatta och förvalta det man har under anammande att vad morgondagen bringar kan smaka precis hur som helst. Tilltro till morgondagen kan på fem minuter visa sig vara fullständigt bortkastat. Det är helt enkelt ingen som vet, man har det man har tills det blir borta. "En utsträckt hand är en god början på en örfil."

Så fast besluten att leva nu nu nu håller jag andan mellan andetagen. Jag uttalar det jag menar men förblir tyst om det jag inte kan stå för. Kanske jag inte bryr mig längre om hur det går, till slut, för hjälper det? Det går som det går. Om jag hade stoppat upp och tänkt om och tänkt rätt en gång till hade jag kanske blivit deprimerad. Gudarna ska veta att jag har anlagen från H. Kanske inte, men jag tror det blir bäst att satsa på zen.

no titel

inhale

sweet delight of deception
sudden sour decomposition
dreadful silent surrender
softest dream destroyed

exhale

the discontinued desire of to be continued

rien de plus

quand ils parlent d'amour
je pense que de ça
ils n'en sachent rien

et moi
non plus ne saurai
rien de plus

Du kan inte alltid få det du vill

Jag läste i en bok häromdagen, som jag ser det, en hypotes om att det finns två typer tidshastigheter. Det finns den som får pannluggen till far att krypa upp mitt på hjässan, som lägger år till år till nya årtusender. Och så finns det den som sniglar sig fram, när man står i taxikön en fredagsafton, eller i bilkön genom huvudstaden, eller i kassakön på ica.
Det är den andra typen tid, den där oändligheten ryms i en suck, som jag finner ro. Då man inte tänker, utan bara flyter.
Den första typen tid är ett otyg, om jag mäter resten av mina dagar i den ligger jag alltid efter, har alltid planerat fel (läs inte alls) och medans jag lallar runt på en skogsstid, så susar de där med villa volvo och tvåbenta valpar förbi. På stereon hör jag med mitt inre öga att det snurrar Gyllene tider och Orup. I mina egna lurar bara tenntussen och lösryckta kulturella citat (rubriken... men ibland får man det man behöver).

Världen är full av B-människor som står upp för tidigt

Åh, nu får jag både andas och sova. Inga farliga celler påvista i den lilla bit kött doktorn lånade av mig. I tillägg får jag strax ta bort stygnen.
För övrigt har jag haft en partyhelg som om det vore hösten nittonhundranittionio. Konsert i en av de råaste konsterlokaler jag upplevt (bandet var so-so, sångaren gjorde mig närmast generad fast basisten hade en hypnotisk utstrålning, som gamla dagars Keith Richards) och runda/-or i byn på de flesta av pubarna. Märker idag att jag inte är tjugo längre, men jag är ju inte det.

Väntan

En vecka har nu passerat. Jag är nervös. Har jag nämnt att jag hatar att vänta. Får antydan till magsår och vaknar innan soluppgången. Även om det senare kan vara både en fördel och nackdel, jag drömmer så konstigt för närvarande... som en korsning av professor baltazar och dansk undergrunds psykologisk thriller.

Så... det är bara att hoppas att det är falskt alarm. Vore osannolikt om det är något farligt som tatt sin boning i bröstet mitt då det finns så många andra att välja mellan. I tillägg har jag så många nya intressanta och trevligare ting att hellre viga energin min åt. Bra sambo, nytt jobb, mysig katt, goda vänner, vidareutbildningsplaner och så vidare.

Så... gör mitt bästa för att se för mig att denna episod tar slut om en vecka med avlägsnande av stygnen inte som det dåliga alternativet skulle kunna bli (det med stympning av kroppen och en massa behandling man mår skit av).

14 dagar

För några veckor sedan, en tredje "klämokänn-undersökning" samt mammografi. Inga slutsatser.
Igår, lokalbedövning, desinfektionsvätska, skalpell och kirurgpincett. Ett vävnadsprov på några kubikmillimeter stoppas ner i ett rör. Sedan 4 stygn, han som syr har grått hår och darriga händer. Sjuksköterskan som säger "han (läkaren) syr ihop det så fint. Jag tänker, om jag visste att det var så här det skulle gå till så vet jag inte om jag önskat genomföra. (Jag och sjukhus/läkare/medecin har ett lite problematiskt förhållande, vilket vanligtvis inte medför några problem för att jag brukar hålla mig långt undan.)

Idag är det ömt, men förhoppningsvis under kontroll.
Jag vet inte om jag behöver känna mig orolig. Statistiken talar ju sitt tydliga språk: Det drabbar så få så säkert inte mig. Kollar upp kroppsliga avvik gör man ju för att det är ansvarsfullt att ta indikatorer på allvar. Jag har ett symptom som är förbundet med en sjuka som ingår med 1-2% i bröstcancerstatistiken. 153 av 100 000 drabbas av det senare (kvinnor). Så statistiskt sett ska det mycket otur till för att jag skulle kunna tänkas vara en siffra i statistiken.

Så min förhoppning är att med detta så blir saken utredd, och sedan avfärdad. Bara att bita ihop och vänta på svar i två veckor. Hoppas att man inte får magsår på kuppen, men skulle tro att det är enklast att ignorera problemet tills jag vet något mer handfast. Även fast det suger att vänta.

Utmaningar

Att leva som man lär är aldrig enkelt. Kanske jag en förkärlek för att sätta ribban för högt. Det är hur som helst ingen annan jag kan skylla på. Jag kan inte förneka att det är en del svårigheter att tampas med. Som det att jag inte skakar av mig besvikelse. Eller att jag puschar mig själv lika hårt som cykelidioterna i Tour de France.

På många sätt är det inte ett problem. Det kan vara både fördel och det kan vara nackdel. Kanske jag för lättvindigt krasst avfärdar strävsamma försök som fågängliga. Samtidigt, siktar man på trätoppar är det inte längre än dit man kommer. Eller om man siktar ut i galaxen så kanske man tappar fotfästen, brinner upp i atmosfären. Kan kanske omloppsbana räknas som vällyckat försök. Ju mer jag grubblar desto fler blir frågorna.

Den harmoniska balansen och lyckan är helt klart hal som tvålen i duschen. Jag tror jag har den, och så sprätter den iväg. Fraktioner senare står jag inte längre stadigt på benen. Och även om det just då faller mig att det där var ju jävligt meningslöst / ödets ironi så kan jag samtidigt inte låta bli att försöka. Kan inte låta bli att växla över mod till hopp. Jag gillar att lokalisera utmaningar för att sedan ta tjuren vid hornen. Även om jag sedan kan tänkas bli en smula käppjagad ut av sitationen. Eller får jobba mig blå för att säkra fullföljning.

Så, nej jag tror inte att jag blivit så mycket klokare. Däremot starkare, och det är inte så dumt det. För om man har ambitioner i riktingen av att kasta sig ut, så underlättar det den vidare färden.

Jag sitter för övrigt och idislar på idéen att bli doktor av den ikke medisinska varianten. Dyker rätt inriktining upp så har jag bestämt mig för att ta den. Stipulerar att det är sån cirka 75% chans att det blir. Minst. Alternativen börjar bli både reella och konkreta. Jag har kommit fram till att jag tror det ger mer än det kostar. Och i tillägg vet jag det är folk som hejjar på mig så det är inte bara en egotrip.

Another night, another dream

To night I met someone special on a train. We were both on our own. She was beaming with a smile. She sat down by my side, the trip before us was a long one, I was glad to have company. In that accidental way that isn't an accident, she kept approaching me, bumping in to me in slow motion. Made me confused, as if I wasn't already. To make matters more critical, she looked truly stunning, simply glowing. Could have something to do with her being about 7 months pregnant.
Anyhow, the train kept trusting forward, so did the conversation. The smiles, the laughter, the gentle touching. Then suddenly she was just gone. Together with my unforseen rise of yearning. Vanished into thin air like a magician.
Then suddenly train stops, I arrive at a job interview, appearently the original goal of my trip. They seemed very friendly, then it showed that they where only taking me for a ride. Shamelessly and rude they where behind the show. So, I got up, I got out. I woke up. I didn't go back to sleep.

Eternal sunshine spotless mind

I'm so settled now. She feels me, I feel her. We even got a cat and plans on bying kitchen assories together.
My heart's still anxious, fearful, but I kind of dare not explain. And it's not all the time. Actually not very often.
Only when I my dreams place me in a parallell world, the one where my hopes didn't crumble every other year. Felt appart like a snowball hitting brick wall. When I wake up soaking wet in sweat with a lingering feeling of guilt, of being a little bit too chained by the past.
And I do tell her something of substanse, I appologise for being distractful and too god damn vague. I explain, also things that dismantle me. I know it's the right thing to do. I know I really care. Why then, do my mouth in the morning still taste dry, like if I had a little desert inside. I wish it didn't. I wish I could debug my faultiness. Erase, escape and return to right now.
Yet still, a glance at her peaceful face right next to me warms my chest like, forgive my bluntness again, the rising sun in early June. Brightness and clearness, also for the me.