Världen är full av B-människor som står upp för tidigt

Åh, nu får jag både andas och sova. Inga farliga celler påvista i den lilla bit kött doktorn lånade av mig. I tillägg får jag strax ta bort stygnen.
För övrigt har jag haft en partyhelg som om det vore hösten nittonhundranittionio. Konsert i en av de råaste konsterlokaler jag upplevt (bandet var so-so, sångaren gjorde mig närmast generad fast basisten hade en hypnotisk utstrålning, som gamla dagars Keith Richards) och runda/-or i byn på de flesta av pubarna. Märker idag att jag inte är tjugo längre, men jag är ju inte det.

Väntan

En vecka har nu passerat. Jag är nervös. Har jag nämnt att jag hatar att vänta. Får antydan till magsår och vaknar innan soluppgången. Även om det senare kan vara både en fördel och nackdel, jag drömmer så konstigt för närvarande... som en korsning av professor baltazar och dansk undergrunds psykologisk thriller.

Så... det är bara att hoppas att det är falskt alarm. Vore osannolikt om det är något farligt som tatt sin boning i bröstet mitt då det finns så många andra att välja mellan. I tillägg har jag så många nya intressanta och trevligare ting att hellre viga energin min åt. Bra sambo, nytt jobb, mysig katt, goda vänner, vidareutbildningsplaner och så vidare.

Så... gör mitt bästa för att se för mig att denna episod tar slut om en vecka med avlägsnande av stygnen inte som det dåliga alternativet skulle kunna bli (det med stympning av kroppen och en massa behandling man mår skit av).

14 dagar

För några veckor sedan, en tredje "klämokänn-undersökning" samt mammografi. Inga slutsatser.
Igår, lokalbedövning, desinfektionsvätska, skalpell och kirurgpincett. Ett vävnadsprov på några kubikmillimeter stoppas ner i ett rör. Sedan 4 stygn, han som syr har grått hår och darriga händer. Sjuksköterskan som säger "han (läkaren) syr ihop det så fint. Jag tänker, om jag visste att det var så här det skulle gå till så vet jag inte om jag önskat genomföra. (Jag och sjukhus/läkare/medecin har ett lite problematiskt förhållande, vilket vanligtvis inte medför några problem för att jag brukar hålla mig långt undan.)

Idag är det ömt, men förhoppningsvis under kontroll.
Jag vet inte om jag behöver känna mig orolig. Statistiken talar ju sitt tydliga språk: Det drabbar så få så säkert inte mig. Kollar upp kroppsliga avvik gör man ju för att det är ansvarsfullt att ta indikatorer på allvar. Jag har ett symptom som är förbundet med en sjuka som ingår med 1-2% i bröstcancerstatistiken. 153 av 100 000 drabbas av det senare (kvinnor). Så statistiskt sett ska det mycket otur till för att jag skulle kunna tänkas vara en siffra i statistiken.

Så min förhoppning är att med detta så blir saken utredd, och sedan avfärdad. Bara att bita ihop och vänta på svar i två veckor. Hoppas att man inte får magsår på kuppen, men skulle tro att det är enklast att ignorera problemet tills jag vet något mer handfast. Även fast det suger att vänta.

Utmaningar

Att leva som man lär är aldrig enkelt. Kanske jag en förkärlek för att sätta ribban för högt. Det är hur som helst ingen annan jag kan skylla på. Jag kan inte förneka att det är en del svårigheter att tampas med. Som det att jag inte skakar av mig besvikelse. Eller att jag puschar mig själv lika hårt som cykelidioterna i Tour de France.

På många sätt är det inte ett problem. Det kan vara både fördel och det kan vara nackdel. Kanske jag för lättvindigt krasst avfärdar strävsamma försök som fågängliga. Samtidigt, siktar man på trätoppar är det inte längre än dit man kommer. Eller om man siktar ut i galaxen så kanske man tappar fotfästen, brinner upp i atmosfären. Kan kanske omloppsbana räknas som vällyckat försök. Ju mer jag grubblar desto fler blir frågorna.

Den harmoniska balansen och lyckan är helt klart hal som tvålen i duschen. Jag tror jag har den, och så sprätter den iväg. Fraktioner senare står jag inte längre stadigt på benen. Och även om det just då faller mig att det där var ju jävligt meningslöst / ödets ironi så kan jag samtidigt inte låta bli att försöka. Kan inte låta bli att växla över mod till hopp. Jag gillar att lokalisera utmaningar för att sedan ta tjuren vid hornen. Även om jag sedan kan tänkas bli en smula käppjagad ut av sitationen. Eller får jobba mig blå för att säkra fullföljning.

Så, nej jag tror inte att jag blivit så mycket klokare. Däremot starkare, och det är inte så dumt det. För om man har ambitioner i riktingen av att kasta sig ut, så underlättar det den vidare färden.

Jag sitter för övrigt och idislar på idéen att bli doktor av den ikke medisinska varianten. Dyker rätt inriktining upp så har jag bestämt mig för att ta den. Stipulerar att det är sån cirka 75% chans att det blir. Minst. Alternativen börjar bli både reella och konkreta. Jag har kommit fram till att jag tror det ger mer än det kostar. Och i tillägg vet jag det är folk som hejjar på mig så det är inte bara en egotrip.

Another night, another dream

To night I met someone special on a train. We were both on our own. She was beaming with a smile. She sat down by my side, the trip before us was a long one, I was glad to have company. In that accidental way that isn't an accident, she kept approaching me, bumping in to me in slow motion. Made me confused, as if I wasn't already. To make matters more critical, she looked truly stunning, simply glowing. Could have something to do with her being about 7 months pregnant.
Anyhow, the train kept trusting forward, so did the conversation. The smiles, the laughter, the gentle touching. Then suddenly she was just gone. Together with my unforseen rise of yearning. Vanished into thin air like a magician.
Then suddenly train stops, I arrive at a job interview, appearently the original goal of my trip. They seemed very friendly, then it showed that they where only taking me for a ride. Shamelessly and rude they where behind the show. So, I got up, I got out. I woke up. I didn't go back to sleep.

Eternal sunshine spotless mind

I'm so settled now. She feels me, I feel her. We even got a cat and plans on bying kitchen assories together.
My heart's still anxious, fearful, but I kind of dare not explain. And it's not all the time. Actually not very often.
Only when I my dreams place me in a parallell world, the one where my hopes didn't crumble every other year. Felt appart like a snowball hitting brick wall. When I wake up soaking wet in sweat with a lingering feeling of guilt, of being a little bit too chained by the past.
And I do tell her something of substanse, I appologise for being distractful and too god damn vague. I explain, also things that dismantle me. I know it's the right thing to do. I know I really care. Why then, do my mouth in the morning still taste dry, like if I had a little desert inside. I wish it didn't. I wish I could debug my faultiness. Erase, escape and return to right now.
Yet still, a glance at her peaceful face right next to me warms my chest like, forgive my bluntness again, the rising sun in early June. Brightness and clearness, also for the me.

Top 5 - Goda val

1. Spontanfångat sagit stora och små chanser baserat på god magkänsla.
2. Komma ut
3. Studera över hela Europa.
4. Bosätta mig i en mindre stad efter att ha bott i både flera giganter och i obygden.
5. Skaffat husdjur. Dvs en kattlivslångt åtagande att ta hand om ett litet levandes väsen.

En sen kvälls monster under sängen

Det är inte alltid enkelt att få ro i kroppen när man vill allt och lite till. Jag känner det lite som ett krav att få ordning på rastlösheten och börja bli tillfreds med tillvaron. Den är ju mer ordnad nu, än någonsin. Jobb, bil, bo, vänner och sambo. Ändå är jag bara så förtvivlat ambivalent och osäker på vad som är rätt väg att gå med allt. Får lite panik över att ron är så flyktig och att jag inte har kontroll. Att utrymmet för sponantitet bara skrumpit ihop som en torkad tomat. Sen kan det vara så att nivån av styring jag i vissa situationer önskar är lite kontrolfreakig och det är att gå till överdrift det med. Kanske är jag rädd. Eller jo, jag är vettskrämd över att vara stadgad och att ha (outtalade) framtidsplaner men avslöjar det inte med viskningar. Är inte säker på om det märks mellan raderna, men med korten mot bröstet så måste man vara bra intuitiv för att lista mig ut. Det man borde känna framför ett smörgåsbord av möjligheter är trygghet och tillförsikt. Men inte jag, jag är skeptisk och grubblar lite väl mycket över både vad som varit och vad jag kan tänkas önskas framöver. Vilket blir helt fel sett livsfilosofin min att leva NU NU NU.

Imorse kom det en centimeter snö här*

Lämnar mitt hem för en resa tillbaks till dit jag kom ifrån. En kort en, så där som många ofta gör när det är helghelg. Det är trevligt att se de nära och kära men. Det är alltid ett men för mig, jag vet att jag borde sluta. Men. Jag lämnade ju kvar någon jag saknar hemma, och jag vet att jag klarar mig fint en vecka. Men det är tråkigt, dels för att jag aldrig varit speciellt förtjust i den lilla byn jag kommer ifrån... (Och det är på inga sätt unikt, jag vet.) Och det är inte pudelns kärna i år. Den är istället att jag inte känner mig helt komfortabel med att veta att hon dels jobbat och dels firar jul på egen hand idag. Men inte helt ensam, hon har en styck världens goaste hund också. Så jag tror att det inte blir alltför deprimerande, hon har inte det i sig på samma sätt som jag. Oavsett, nästa år skulle jag vilja göra annorlunda och bättre. Det går fint att hyra DVDer och äta tacos vilken plats som helst... Eller göra något annat (så länge det helst inte är avancerat). Tror jag tänkte på logistik när jag tappade bort att jag helst velat glömma alla måsten/borde och istället bara spendera dagarna med min kära i närheten. Inte för att jag inte har det bra här, men jag saknar och det lite i onödan. Nu har jag förresten fixat en första julklapp**, hon får den om några dagar.

*Hemma var det två decimeter.

**Min småmorbida humor var iofs med på ett hörn på julklappen till en av hennes vänner. Det var så att fruktkniven var butikens sista och saknade sin förpackning så vi planterade den i ryggen på en marsipangris. Skulle så gärna se minen när den packas upp lite senare idag...

Hej mitt vinterland

Den där finanskrisen är en bitch. Men å andra sidan kommer jag få mer tid till vintersport de kommande månaderna. Det är inte så himla dramatiskt ännu då men det känns som om jag byggt min husvagn på en sandstrand där vind och vågor bär iväg med sanden under hjulen. Man kan säga att känslan är lite labilare än de kalla fakta.

Men som sagt, tid är inte fy skam att få lite extra av så länge det inte är 100%. Inte när snön ligger i ett halvmetersdjupt lager, minusgraderna reagerar stabilt, pisterna har öppnat, bilen har nya dubbdäck och jag har någon/några som mer än gärna vill bli med mig.

Det där sista är nog det viktigaste. Att grannen bjuder in till glögg och pepparkakor är inte så dumt det heller. För att hoppa från russinen i kakan till glasyren.